onsdag 2 januari 2013

Vikt är så jävla provocerande

När jag var 13-ish var jag smal som en pinne. Några år senare blev jag deprimerad och gick upp 25 kg. Det är typ hälften av vad jag vägde från början. Om vi ska haka upp oss på siffror. Nu i takt med att jag blir frisk tappar jag mina sjukdomskilon. Och det är väldigt provocerande för folk märker jag. Om jag, som är normalsmal med smalare ben än normalt råkar sntyda att jag är för knubbig för att bli modell (vilket jag är, de är ju hysteriskt smala, typ 85-60-85 och jag har MINST en dm större mått på varje ställe)så tar folk jätteilla vid sig och verkar tro att jag tycker DE är tjocka? Hallå liksom. För att modella behöver man vara en tandpetare typ. Mkt bra för de som är naturligt skitsmala men var och en måste ju se till sin naturliga kroppsform. Ingen är snygg i anorexia liksom. Och svält ger skinnybitches, inte snygga kroppar. De flesta som tänker "bara jg blir SMAL OCH SNYGG blir jag lycklig" utan att tänka på hur lyckliga de faktiskt är nu. Och snygga. De har vänner. De har kul. De kan äta. Hat bränner inte fler kalorier än att älska livet. Däremot gör inte självsvält någon lycklig. Det ger bara massa problem. För handen på hjärtat, vad väljer du? Kunna skratta och vara glad med kompisar och ta en pizza ibland eller stanna hemma för att du är trött, sjuk, ledsen (pga lågt blodsockrr) och inte hittar några kläder som är snygga? Ät nyckelhålsmärkt och ta en pw med bästa vännen. Prata igenom livet och döden och känn efter hur otroligt skönt det känns att ha en stark och frisk kropp. Välj livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar