Efter alla år av självhat är jag faktiskt värd att älska mig själv nu.

Självhat låter ganska bryskt, men det är ju faktiskt vad det är att konstant gå och ge sig själv mentala knytnävsslag för att man inte är tillräckligt bra i sina egna ögon. Story of my life, mer eller mindre. Jag har aldrig kännt mig riktigt accepterad, utan alltid känt att jag är för ful, tråkig, konstig, impopulär, tjock, lågpresterande osvosvosv för att tycka om. Visst har jag vänner som jag VET alltid finns för mig, men ändå får jag perioder då jag är 100% övertygad om att de ogillar mig och gör allt för att slippa vara med mig. Och varför skulle de inte med tanke på hur sääääämst, konstig och jobbig jag är osv.

På dagis blev jag regelbundet lämnad av de jag lekte med, samtidigt som jag började förstå det här med att min RIKTIGA pappa inte bodde med oss och anledningarna till det, men hade ändå en ”låtsaspappa” då så det fanns en kärnfamiljsillusion i början av mitt liv iaf. På lekis hatade jag mig själv när jag gjorde fel och klådde upp mig själv psykiskt på regelbunden basis. I början av lågstadiet hade jag fattat att man ska vara smal, och eftersom jag var ett barn som var större än de jämngamla började jag banta. Som sjuåring. Fattar ni. Samtidigt som jag skulle vara överpresterande i allt som gick att prestera i. Hade lätt för mig och en svinigt hög ambitionsnivå. Ö-v-e-r-p-r-e-s-t-e-r-a-n-d-e. Misslyckas var döden. Mina tankar om mitt eget värde var 100% beroende av vad jag åstadkom.

Allt det här gick så långt att jag slutade umgås med folk, jag tog inte kontakt med nya människor, för jag visste att jag skulle säga fel grejer och framstå som konstig. I början av högstadiet hade jag en onormalt låg vilopuls, för att jag var för smal och fick i mig för lite näring för att hjärtat skulle palla jobba normalt. Men jag var inte nöjd med mig själv. Inte snygg och inte socialt accepterad. Blyg. Kunde fortfarande göra bättre och jag var fortfarande sådan som klådde upp mig själv mentalt i tid och otid.

Alla år av självhat gjorde mig till personen jag intalade mig själv att jag var. Dvs, dålig och inte tillräckligt snygg eller bra på något sätt. Pressen jag upplevde att omvärlden hade på mig var så stor att jag blev utbränd innan jag var arton. Fröken Duktig. Då klådde jag upp mig själv för att jag blev sjuk också. Sjuk, misslyckad och fortfarande inget av vad jag visste att jag KUNDE vara om jag bara ansträngde mig lite till.

Det här inlägget skriver jag inte för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver det för de som mår dåligt och googlar efter svar och hamnar på min blogg. Så otroligt många fler än jag trodde, blir chockad när jag kollar besökshistoriken baserat på sökträffar. Jättemånga som precis som jag är sin egen värsta mobbare. Som trycker ner och är ännu mer medveten om felen och bristerna än de som inte delar kropp med sitt offer. Jag vet att alla till och från ger sig själva stryk. Du själv är din värsta kritiker, osv. Och jag tror det är bra, till viss del, att vi har den egenskapen. Hur skulle vi annars utvecklas som människor om vi inte pushade oss själva? Men ibland, oftast i tonåren, tar kritikern överhanden en längre period och det är då det blir osunt.

Nu har jag varit tonåring färdigt. Jag har mer och mer lärt mig acceptera vad mina förutsättningar är och försöker inte bli något jag inte är, för att andra ska gilla mig bättre. Jag pratar för mycket, är för tyst, säger fel saker vid fel tillfälle och kommer aldrig vara en person människor flockas kring och typ slåss för att umgås med, för det är helt enkelt inte min roll i livet. Jag trivs okej med hur jag ser ut, har dagar då jag tycker att jag är löjligt snygg och andra dagar då jag ba rycker på axlarna för att jag har annat att bry mig om än hur min omvärld ser på mig. Jag har så många bra egenskaper. Jag har hatat mig själv i så många år att jag banne mig tycker att det är ok för mig att älska mig själv nu. Öppet. Jag kan se mig i spegeln och SE den kropp jag faktiskt har och tänka att jag är SNYGG. Jag kan nypa i fett på magen och känna att herregu vem bryr sig. Jag kan få ett VG eller till och med G och ba fan vad bra jag är. Betyg!!!

Jag har sänkt mina sjukligt höga krav på mig själv och låter mig känna mig nöjd med det jag faktiskt lyckas med, och misslyckandena blir oftast bara brus på vägen. Eller en rolig historia. Jag ser humor i ALLT. Och jag vet att jag ändå inte uppskattar sällskapet av människor som tycker att jag är konstig på ett dåligt sätt, eftersom de i regel är sjukt torra så liksom, vems förlust egentligen? Nåt jag däremot önskar är att det inte skulle sticka folk i ögonen så att jag faktiskt älskar mig själv. Tills vidare tänker jag avfärda det som avundsjuka så kan vi prata om det sen när ni har nåt konstruktivt att säga. Jag kommer instagramspamma bilder av mig själv, min katt och oväsentligheter för att jag kan. För att jag är snygg. För att jag är rolig och för att jag gillar att dela med mig av det goda. Hahahahaha. Ni behöver ju inte följa eller ens stalka på instagram om ni ändå inte gillar vad ni ser liksom. Efter alla år av självhat är jag faktiskt värd att älska mig själv utifrån och in, oavsett om du håller med eller inte.