Jag älskar, som många kanske vet, att skådespela. Är min dröm och just nu går det inte runt, kostar mer att åka på castings/inspelningar än jag tjänar men det GÖR INGET FÖR DET ÄR MIN HOBBY OCH JAG ÄLSKAR DET. Jag älskar att träffa drivna branschmänniskor och få hjälp av dem att växa i mig själv och utnyttja min fulla potential. Jag känner mig trygg bland proffessionella främlingar, för de vet vad de gör. De vet vad jag har på mitt cv och de vet att jag är i en utsatt position. De vill ha ett bra resultat och stöttar. Klipper bort dåligt material och ser till att allt blir bra i slutet.
Så är det inte i teater. Absolut inte i kklassteater. Har hatälskat det sedan jag var typ sju och började fatta att folk dömer mig. Första gången jag minns att jag var på en teaterscen var som 6-åring. Jag var ett av trollmors barn som hon sjöng de vackraste ord hon känner för, ni vet? Jag fattade knappt ens att det var en publik. Haha. Well done.
Sen dess har det utvecklats EN DEL. jag har inga problem med agerandet i sig, mer än att jag blir så jävla rädd för alla som kan döma mig. I klassteatrar är inte publiken de enda som dömer mig utan mina med/motspelare gör det också. Och för mig är teater så otroligt personligt. Jag läste tillochmed högläsning personligt i lågstadiet liksom. Och blottar man sitt inre gör man det hellre med proffs än vanliga människor. Vanliga människor kan ta mitt inre och spotta på det. Klösa sönder det. Det gör inte proffs. Proffs säger tja, gör såhär, säg såhär, känn såhär. Amatörer tänker på vad och hur och när jag gör vad. Kritiserar hellre än stöttar.
Hälften, minst, av det här sitter antagligen bara i mitt huvud. Rent logiskt kan jag tänka att det är pinsammare att göra nåt halvdant än att lägga ner sin själ i det. Men det gör ondare att få sin själ kritiserad än något halvdant man har distans till. Därför spelar jag inte teater i klassen, eller i min hemstad. Därför sjunger jag inte offentligt, trots att jag älskar det. Därför slutade jag dansa street. Därför jämför jag inte skolarbeten eller uppgifter. För jag får för mig att andra dömer mig, trots att jag egentligen skulle ha en given plats i SM för självkritiker. JAG är min värsta kritiker och fiende, men applicerar det på andra. jag tror att de ska kritisera mig lika hårt som jag kritiserar mig själv, och om det vore sant, skulle det bli alldeles för mycket för mig. Så jag låter bli. Hämmningar ftw.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar