Gick genom stallet idag. Såg en tjej på ptja, 8-9 år. En sån där go stalltjej som hjälper nybörjare.
"om hästen gör nånting är det bara att slå till den"
Jag blev så illa berörd. Är det vad vi lär nya generationen hästtjejer? Våld brukar man där förståndet tar slut. Tjejen i fråga rår inte för det. Hon vet inte bättre. De hon ser upp till inom hästvärlden har lärt henne det där. Onödigt. Blev jättemotiverad till att ha teorigrupper och 30/30-grupper.
Ytterligare en okunskap jag störde mig på idag: En storasyster skulle hjälpa sin lillasyster att rida. Med pessoabett och ingen koll på omgivningen. I ett fullt ridhus. Vad säger man?
"där går han jättefint, bra!"
Det jag kunde se var en ponny som var för stor för sin ryttare, med ett tvetydigt bett i munnen och helt avknäppt i nacken. Men det var ju en fin böj i alla fall. Tjejen själv tror jag hade en dressyrponny som lösgjordes genom att stretcha halsen och dra i munnen. Samma sak där, den böjde ju fint på halsen i alla fall. Återigen, det är inte deras fel. Det är föräldrarna och instruktörerna det felar på. Barn ska inte bli itutade att slit och ryck är the way to go inom ridningen. Barn ska inte heller rida oövervakade, tycker jag. Fine när man börjar bli runt femton, typ. Men tio? Nei. Det är för tidigt tycker jag, och det finns ingen chans att varken ponnyn eller barnet får ut så mycket glädje av det. Eller barnet kanske, men till största sannolikhet på hästens bekostnad.
Märk väl nu, att jag inte klandrar de barn jag träffat idag på något sätt. De gör det de tror är rätt. De personer jag klandrar är de som låter dem hållas. De instruktörer som stödjer slit-och-ryck-mentaliteten. De vuxna som hellre har ett glatt men våldsamt barn än ett eftertänksamt barn med en nöjd ponny.
Pär-Ola (ni vet ombloggade hästbonden från bonde söker fru) har nog rätt ändå. Slopa ponnyakuten till förmån för förälder- och tränarakuten. De lägger grunden. Utan grund inget hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar