Varför är det mer stigmatiserat att behöva uppsöka psykolog/kurator än vårdcentral/skolsköterska?
Jag brukar tänka att alla föddes med ett plastglas. I det får allt skit man råkar ut för plats i. I början är glaset fast i sin form, när det är fult är det fullt och då rinner känslorna över. Därför gråter barn oftare än vuxna.
Efterhand man blir härdad blir plastglaset mer och mer gummiaktigt. Det töjs och rymmer mer och mer påhopp, orättvisor, övergrepp och smärta. Till slut har vi en ballong på bristningsgränsen. Spricker den, ramlar en väldans massa saker ut. Och en trasig ballong rymmer faktiskt ingenting alls.
Låter det rimligt? Så tror jag psyket fungerar i alla fall. Man måste få tid eller hjälp att ersätta den där ballongen, innan man kan ta itu med nya droppar att fylla den med. Och då är det jättekonstigt att vi går till vårdcentralen utan att det är nån större grej, men drar oss in i det längsta att få hjälp med själen. Ganska dumt. Hoppas att ni, fina människor som läser, aldrig mer kommer tala nedsättande om folk som vill räta ut sig själva. Känner ni behov av att fördöma och trycka ner andra har ni antagligen ni också behov av psykisk hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar