Hemma bäst

Tog en sväng förbi ridklubben idag. Fastän det förändrats sjukt mycket, kändes det otroligt skönt. Det är ju där jag varit riktigt mycket senaste tolv åren (minus sista året) och växt som människa. Där fick jag lära mig ta ett enormt ansvar, först i teorisalen och senare även förtroendet att ta hand om uppsuttna elever i manegen. Sätta igång hästar på egen hand, rida extra för att påminna hästarna om vad de kan och tillsammans med två av mina då närmaste vänner ge varsin häst ett avbrott i ridskolelivet genom att få rida ut dem själva. Suttit i ungdomssektionens styrelse sex år med chans att påverka, varav mina sista tre år som vice ordförande. Kort sagt, jag har fått så många möjligheter genom Åtvidabergs Ridklubb, visst har jag lagt ner otroligt mycket tid genom åren, mer än många kan ana, men jag har samtidigt fått så oerhört mycket tillbaka. Utan min bakgrund där hade jag inte varit den person jag är idag. Jag har lärt mig hantera motgång, lärt mig att hårt arbete alltid lönar sig i slutändan och lärt mig att kämpa för det jag tror på. Då var det struliga ponnyer, nu är det andra val i livet. Jag lyckades med råge då. Jag kan göra det nu med. Bara jag kommer ihåg det och tror på mig själv. I år ska jag kämpa.