Fram tills jag var 12 trodde jag inte att det fanns lägenheter i åtvidaberg. Iaf inte lägenheter för andra än tanter och farbröder (mammas farmor bodde i lgh med hemtjänst, trodde alla lägenheter var såna haha) och jag växte upp med att gå i skogen och leka med pinnar typ. Byggde grejer på höskullen och klättrade runt i lagården och hittade grejer. Alla älskade att komma hem till min mormors exotiska gård och leka, haha. Jag var helt övertygad om att alla familjer bodde i villa och ägde sina hus själva. Hade på många sätt en idyllisk bullerbyuppväxt, blandat med kroppsarbete och verklighet. Jag har brakat igenom isen när jag var med och satte stängsel en bit ut i sjön en vinter. Jag har rott en båt och knappt kommit hem igen för det blåst för mkt och jag rott flera km i medvind. Jag har släpat ris och sly tills kroppen sagt ifrån och jag varit gråtfätdig. Jag har packat fika och gått ut och satt mig i skogen och bara varit. Jag har ridit vilse. Jag fick lära mig fiska och plocka svamp, läsa av naturen för att ta reda på hur djurlivet ser ut omkring. Jag har fått mura en utbyggnad, ligga på en luftmadrass i sjön en hel dag. Åkt till bondgården intill och köpt en fet hink färsk mjölk för 10 kr. Sovit på ett foderbord. Blivit sparkad av en kalv. Klappat vildkatter och blivit bjuden av tanter på fika. Upplevt hur maktlös man är när oväder gör att man är ström- och telefonlös en vecka eller mer. Hur isolerad man är innan plogbilen kommit när det snöat en halvmeter under natten eller det har blåst ner träd över vägen. Hur mysigt ett dygns strömlöshet kan vara, med tända ljus och mysiga historier om släkten eller livet förr.
Det gör ont i mig att mina barn mest troligt inte kommer ha möjlighet till samma fina upplevelser i barndomen som jag haft. Det gör lika ont i mig att deras mormorsmors berättelser kommer handla om livet med datorer innan internet, istället för min mormorsmors berättelser om att åka 30 mil till sthlm som 14-åring för att det var dags att försörja sig själv. Hur elektricitet och tv gjorde intågande. Hur stickning var nödvändigt och vikten av att ha med sig fina broderade lakan när man gifte sig. Hur hästar och djur var en viktig del av jordbruket och det otroliga kunnandet som fanns back then. Hur livet begränsades under de två världskrigen. Att heta ottilia för att man var familjens åttonde barn.
Sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar