Har verkligen INGEN motivation till bloggen nu. Tar sin lilla tid att jobba ifatt två veckors sjukfrånvaro. Och så har jag hamnat i ett dödläge. Jag får ta så jävla mycket skit rent utsagt för mina åsikter och det känns som att trångsynta människor ser mina åsikter som en förlängning av mig själv. Hallå. Nä. Droppen kom väl i lördags, en person och jag diskuterade genusfrågor då TROTS att vi är överens om att vi INTE ska göra det. Ändå lägger han ut, petar, provocerar, gör ALLT för att få igång en diskussion. Som jag vinner varje gång, men ändå. Det går ju inte att umgås med folk som är så enkelspåriga. Ibland vill man ha kul med vänner, inte vara gästföreläsare om patriarkala strukturer liksom. Jag är mer än en genusfråga.
Och ja, jag kanske låter självgod men känner lite att ingen annan kan direkt berätta för mig hur en sjuttonåring känner inför att inte ha (daglig) kontakt med sin biologiska pappa. Det är lite av mitt expertområde. Inget ont riktat mot dig, pappa, men du kan väl hålla med om att en man på 20, uppvuxen i kärnfamilj kanske inte kan berätta för en nittonårig tjej med ensamstående förälder hur en sjuttonårig tjej med ensamstående förälder tänker och känner? Blir så irriterad. Oavsett vad man pratar om ska nån sticka in "men du har ju denhär åsikten" liksom... Ja? Jag påpekar inte andras rasistiska etc värderingar bara för att de har bättre argument än jag. Det är liksom inte relevant för ämnet. Så respektera att vi tycker olika. Respektera att det finns människor som inte tycker som du. Respektera diskussionen. Håll dig till ämnet och försök inte att verbalt döda din meningsmotståndare. Det funkar inte så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar