Jag inser att det provocerar

Ibland pratar jag om etik och moral och frågor som intresserar mig och som jag tycker är viktiga. Jag inser att det provocerar ibland. När jag inte snällt intar den könsroll samhället skapat åt mig utan är käringen mot strömmen istället. Eller när jag, blond, blåögd, svårt att bli brun och i princip är allt en stereotyp etnisk svensk är, står och pratar om rasism. Jag förstår att jag är en vagel i ögat. En sticka i stortån. Den kliande lappen i nacken på tröjan. Jag förstår det. Men att jag, pga min "svenskhet" inte tas på allvar i mina argument? Whats up med det liksom. Det visar ju bara hur viktigt det är att kämpa för att få sin röst hörd. Oavsett kön, etnicitet eller sexualitet. Stå upp och skrik för orättvisor, för dom försvinner inte av sig själv.