Det är ju ingen nyhet att destruktiva människor och människor som mår lite dåligt psykiskt är lite fragilare än andra. Ofta mår destruktiva människor lite dåligt psykiskt, för det brukar man både bli och vara när man förstör för sig själv. Pratade med mamma i helgen om detta. En person jag känt sedan jag var jätteliten, som barn man gick på samma dagis som, ungefär. I alla fall. Hon tyckte jag skulle försöka anstränga mig lite för att bli vän med henne igen. För att hon behövde umgås med nån som inte var direkt dålig för henne. Och det här frustrerar mig så enormt. Jag har ett stort hjärta. Jag stöttar mina vänner och vill få människor att må bra. Jag lyssnar gärna på när folk har det jobbigt och ger råd om de ber om det. Men detta. Åh.
Destruktiva människor blir lätt jobbiga människor eftersom de hamnat i ett mönster där de vet skillnaden mellan rätt och fel, bra och dåligt, men ändå väljer fel hela tiden. Hela tiden. Komma och gnälla om hur jobbigt allt är. Be om råd. Man ger råd, ett ganska klokt råd, om man får säga så utan att bli nackad av jantelagen. Ett råd som inte skulle göra dem illa, för varför skulle jag råda någon att skada sig själv mer? HÄR KOMMER DET FRUSTRERANDE. Man ger dem ett klokt råd. De tackar och säger att man är bra och klok. Dagen därpå kommer de tillbaka och berättar hur jobbigt allt är. För de gjorde tvärtemot vad man rådde dem till. ÅH. Det gör ont i mig när fina människor som jag bryr mig om så djupt, gång på gång gör sig illa. Det här är ju nåt som inte syns utanpå. Hade de skärt sig hade man förstått att de mår dåligt. Skadat ytan liksom. Men dessa människor skadar insidan. Destruktivt förhållande till sig själv. Destruktivt förhållande till mat. Destruktivt förhållande till sex. Allting är så himla frustrerande att jag tillslut inte orkar mer. Det gör för ont i mig att bry mig om personer som inte bryr sig om sig själva.
Ibland blir de lite pissed också. På att man aldrig råder dem till att fortsätta vara destruktiva. Ibland ber destruktiva vänner en att dra åt helvete. För man säger fel saker. För att man bryr sig. För att det är jobbigt för dem att sluta vara destruktiva och ta tag i livet. Ibland när hon bett mig dra åt helvete har jag slutat prata med henne. Det känns för destruktivt för mig att engagera mig i att få nån annan på fötter när den så gärna vill ligga som en skalbagge på rygg och sprattla. Det gör för ont i mig att se dem må dåligt. Ofta kommer de tillbaka, i mycket värre skick än vad de var. De är fortfarande destruktiva. Man vill fortfarande rädda dem från demsjälva. Man inser sedan ändå att vill de inte, så vill de inte. Det är inte mitt ansvar att få människor på fötter igen. Jag har mig själv att tänka på. Jag kan ändå inte låta bli att känna så starkt för dem. Kanske för jag själv varit destruktiv, länge. Men jag är inte ritkigt där längre.
Nu är jag medeldestruktiv i ett medelklassamhälle och bryr mig medelmycket om mina destruktiva vänner. Det där sista var inte sant. Jag bryr mig megamycket, men jag är bara så trött på att tassa på tå. Destruktiva människor behöver lära sig att klara ut saker själva. Ta ansvar för handlingar, eftersom ingen kommer komma och städa upp och lappa ihop deras skadade inre åt dem. Jag blev så jävla förbannad när människor började säga så till mig när jag mådde som sämst, men de hade rätt. Nu i efterhand ser jag det. Det gör ont, det tar tid att laga, men vill man så kan man alltid. Alltid. Bara ens omgivnings slutar vara en enda stor snuttefilt när man gjort fel. Därför tassar inte jag på tå längre. I långa loppet hjälper man dem faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar