igår hade jag studiedag. red/jobbade igenom alla mammas hästar. Var rätt gött. de flesta av dem hade vårkänslor och luftade sig ordentligt, både genom att springa snabbt och att leka i luften. Kan inte annat än le, de bockar ju så fjuttigt att det mestadels bara är att vifta med frambenen följt av att skaka runt huvudet några varv mitt i ett galoppsprång. hade näst intill väntat mig det av unghästarna men tanthästen på tjugo bast lekte också loss? :D Fantastiskt.
insåg igår när jag red att jag börjat rida så försiktigt. jag rider ju knappt alls nu, som ni vet, då min ponny är ute på foder och jag inte har tid för hästar i mitt liv just nu, tyvärr. men åter till ämnet. förr var jag lite mer, pang på. jag red mest ridskolehästarna utöver min egen och visste exakt vilken ordning man skulle göra allt för att de skulle gå bra. någonstans där blev jag väl lite mätt. Jag vill ju utvecklas i min ridning, och visst gör man det genom att rida mycket hästar, men när varje pass mer känns som ett "idag jobbar vi på att samla mer vardagsrutin" iställetför "idag lär vi oss grejer" så tar det liksom slut efter ett tag. Rider mycket hellre andras privathästar eller hjälper folk som har en häst som hittar på bus, än att bara motionera mig själv och en ridskolehäst. Inget ont om ridskolehästar, absolut inte! det är ju de hästarna som gett mig all min grund, i princip. Men en häst som ska funka på nybörjarlektioner och vara en bra lektionshäst blir automatiskt liksom inte en superkvalitetstävlingshäst ELLER en häst med ett "krux". eftersom kruxiga hästar inte ritkigt lämpar sig för ridskolor. och superkvalitetstävlingshästarna ofta har för mkt nerv och ekonomiskt värde för att det ska löna sig att ha dem på ridskolor. Jag behöver duktiga ryttare att se upp till och sporra mig själv att verkligen bli lika bra som dem, istället för att själv vara en av de duktigaste eleverna och inte ha npgon (utöver instruktörerna då) att se upp till.
Därför känner jag att det jag ska göra nu i min ridutbildning, för att gynna MIG, är inte att rida på ridskola en gång i veckan. Det är att jobba i ett försäljnings/tävlingsstall, med tillgång till många olika hästar, och duktiga personer omkring mig som JAG kan se upptill och ta lärdom av. fram tills jag landar på ett sådant ställe är jag rätt nöjd som det är. Kanske att jag skulle vilja rida fler "utbildade ridhästar" istället för bara mammas unghästar, men jag ser juändå resultat. genom att mestadels rida mammas hästar får jag ju ett kvitto på vad jag gör, för allting de kan, alla framsteg de gör, är 100% det jag har inom MIG, MIN kunskap och MIN ryttarkänsla. Visst, jag har inte ridit in de två äldsta själv, utan det gjorde min kompis eftersom de har så enormt mycket större erfarenhet (ochfler personer att ha omkring sig, jämfört med hos oss där det är jag och mamma) så när de kom hem därifrån kunde de start stopp och sväng, och gå i alla gångarter med ryttare på ryggen utan att freaka ut. Men det som hänt sedan dess, är ju det JAG gjort. Hästarna hoppar, är lydiga, börjar söka sig på tygeln... gör skänkelvikningar. Och det är ju en självförtroendeboost. Snart kanske en av dem till ochmed är så pass utbildad att han ska få börja JOBBA med att lära andra rida. Jag är stolt över hästarna och mig själv. De påminner mig om att vara simpel och tydlig i mina hjälper. så senaste året har jag mer och mer gått mot en ridning där jag har så lite som möjligt i handen, utan tar det mesta i skänklar och säte. Ganska bra. Ganska arbetssamt. Men jag utvecklas. det är bra. Jag har kul. det är bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar