Började skratta idag på tåget, högt och länge. Kunde inte sluta. Folk vände sig om och kollade och undrade säkert vilket psyksjukhus jag rymt från. De kunde ju inte veta att jag tänkte på Agnes och hennes underbara mia-röst. Norrköpingska kan vi kalla det också. Skrattar så jag gråter bara jag tänker på det. Borde kanske träna tillbaka min gamla breda dialekt? Som ett partytrick änna. Ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar