Stalkers

Tycker det är rätt jobbigt. Jag är ingen speciell person, jag driver ingen stor blogg, jag sticker inte ut på särskilt många sätt. Ändå finns det ett par personer som, inte bara läser min blogg slaviskt, utan dessutom prenumererar på offentliga inlägg på facebook, letar upp mig på olika forum på internet, som tror de vet precis allt om mig, och känner mig bättre än jag själv osv. Sånt här gör att man känner sig så otroligt begränsad i sitt internetanvändande. Inte för att jag har något att dölja överhuvudtaget, utan för att dessa personer tar precis allt man skriver eller publicerar, vänder och vrider på det och hittar på en egen sanning och försöker förminska mig som person.

Elaka kommentarer från randoms, det kan jag ta. Jag borde kunna ta att misslyckade personer gör sitt bästa för att bryta ner mig också, men just för att de "känner mig" så bra som de tror att de gör, hittar de extra ömma punkter att trycka på. Att nån säger att jag är ful, fine. Tyck det. Jag är inte så jävla snygg, och har aldrig påstått det heller. Att nån tycker jag är elak? Säkert. Att jag tar illa hand om min häst? Alla vet ju hur hästfolk är, alla gör fel. Men däremot påstå att mina tankar och känslor är trams? Att jag på något sätt fejkat fram en diagnos, att jag under två års tid legat hemma och ätit choklad och mått så jävla bra istället för att gå till skolan varje dag med fetingsmajlet på läpparna? När jag skriver det här känner ju jag också att fan vad patetiska de är. Jag känner mig själv bäst, och varför blev jag ledsen ett par minuter för att ett par uppenbart sinnesrubbade personer valt ut mig som favoritoffer?

Jag vet att ni kommer läsa detta inlägg och ba yeah. I did this. Frågan är väl vem som är sorgligast av oss.
Men seså, tillbaka till era grottor nu. Ni kanske spricker om solljuset träffar er. Åh just det, det är ju den här årstiden solen aldrig går upp.