frustrerande

ofta, om man står i ett stall med mycket unga som har egen häst, kan man bli frustrerad. Jag vill framhäva här att jag INTE tänker "uhu vad hon rider dåligt,hon borde inte ha häst" men det är så frustrerande för mig att se när de NÄSTAN lyckas lösgöra hästen, NÄSTAN rider den på tygeln ochdet är så LITE LITE LITE som är kvar. vill bara hoppa upp på hästen och "knyta ihop den" och sen typ telepatera känslan och hjälperna till hästens riktiga ryttare så dom får till det ordentligt. Det ÄR ju en lång period i ridningen från det att man lärt sig hjälperna och att ha kontroll på sinridning tills man lär sig rida hästen på tygeln och får den där AHAAAA-känslan, där det är lite halvdant. man håller på att prova sig fram till att hitta den exakta avvägningen på hur mktman ska använda alla hjälper. och jag vill ba hjälpa dom genom min tanke. skulle aldrig falla mig in att säga åt nånhur de ska rida om de inte frågat mig, och ibland har jag inget verbalt svar. just därför vill jag bara telepatera känslan till dem. För det är ju en känsla man ska hitta, och det är så mkt lättare att hitta den när manvet vad man letar efter och hur man hittade den förra gången. jag önskar dem inget hellre än en pytteliten push så de får känna själva att ne, jag står inte still, jag utvecklas. idag kan jag RIDA och aha är det så det ska kännas?

Jag vet ju själv hur frustrerad jag blev av att vara i det där mellanläget. precis när jag var i det/kom ur det var det även en väldigt otrevlig miljö i stallet och jag ville faktiskt sluta rida. för det kändes så hopplöst att aldrig kunna göra rätt, varken i stallet (tack alla obehagliga typer som verkat gilla att ha mitt självförtroende och självkänsla som studsmatta :)))))) ) eller att få till det helt i ridningen heller. Just därför vill jag hjälpa dem framåt. brukar tänka att jag tränar på att telepatera. nån gång kanske jaglyckas och ekipaget kommer över dendär störande tröskeln medan jag tittar på och tänker instruktioner åt dem. det vore jättecoolt.