tisdag 23 april 2013

att rida är som att spela tv-spel

Va?! tänker säkert vissa nu. Men det är faktiskt sant. ALLA har spelat ett tvspel någon gång där man liksom, tar sig igenom det, men det går lite knackigt och efter ett tag blir tråkigt för att man inte är tillräckligt bra på det. man ska hoppa i rätt tidpunkt, röra joysticken preciiiiis sådär mycket, sen springa i ett U och hoppa tre ggr med a för att göra ett speciellt hopp bla bla bla och man ba hallå jag orkar inte ta mig igenom det här. Man tänker på dom där som är sådär svinigt bra på tvspel och fattarinte hur det går till. fast alla kan ju bli bra på tvspel. det ärju bara att öva som fan. ingen kan lära dig. de kan säga rent teoretiskt att "man springer och hoppar mot en vägg och sen hoppar man en gång till närman träffar väggen sågör man en wall kick" men att få till timingen och känslan, detmåste du träna in själv.

Precis så fungerar ridningen. Alla kan rida. shit, bara att sitta på hästen och styra och sparka lite med benen ju. lol liksom. avancerat much??? alla kan ju det. Däremot, all teknik och timeing bakom att rida ORDENTLIGT. shit. det är tvspel deluxe. dom här knapparna är ju inte likadana på alla hästar heller, utan skiljer sig lite mellan alla. HALLÅ LIKSOM. lätt att lära sig göra ett trippelhopp när kontrollen har en egen vilja??? En ridinstruktör kan inte lära någon timeing. de kan bara ge pusselbitar som eleven själv måste lära sig sätta ihop. Ibland stämmer inget och man vill ge upp, men bara man fortsätter lite lite lite till så hittar man det där sista lilla som inte stämmer och allt bara lossnar. Hade sådan period när jag var sådär 13-14. Hade börjat rida vissa hästar på tygeln litegrann men inget liksom hände. Hatade att åka till stallet då flera personer där betedde sig väldigt illa mot mig, det kändes hopplöst att rida och jag ville ju utvecklas men stod och stampade på samma ställe och kom INGENSTANS. sen från ingenstans lossnade det och plötsligt stod jag i ridhuset själv efter en lektion och ridläraren ba "det är så kul att ha dig på lektion, du har så bra känsla och är nog den med mest potential av mina elever" och shit. då inser man hur långt man kommit bara sådär. svisch. För att man inte ger upp. för att man fortsätter traggla på de där bitarna som inte funkar, timingen som är off och allt annat. Helt plötsligt släpper det och det går så himla bra då. Efter det är det som att cykla. Oavsett hur lång tid det gått sedan man senast red hittar man tillbaka till den där känslan som man tidigare bara hört talas om. Det är värt det. Det känns som mission impossible (tro mig, jag har typ gett upp super mario 64 nu. ni vet femte stjärnan i spökhuset? Fuck those dåliga kameravinklarna alltså.) men så klarar man det. kanske inte idag eller imorgon, men om två månader kommer man ha glömt alla tårar man ville spilla för att allt känns så hopplöst. det går över. det blirbättre. man måste bara vara envisoch traggla traggla traggla. till slut klarar man det där vägghoppet. Lovar.

Jag slår den som kopierar detta till sitt skolarbete. Tvspel jämförs med ridning, bästa jävla jämförelsen någonsin. för det är så sant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar